gröna viskningar

”Ditt hår blir tovigt av att du tänker”, säger Nadja.

Igår föreläste Nina Björk (boktips: Fria själar + Under det rosa täcket) här i Uppsala.  Magiskt tänkande i konsumtionssamhället. Hon menar att det är skillnad mellan begär och behov. Det kapitalistiska samhället bygger på att människor hela tiden ska begära ting i en lång ond spiral som leder mot en överhettad Jord. Det kapitalistiska samhället bygger på tillväxt, alltså skulle tillväxten avta om människors begär upphörde. Vi lever i ett samhälle där det är en stor synd att vara nöjd. Vi lever i ett samhälle där alla hela tiden förväntas drömma om nya resmål, nyrenoverade lägenheter, nya kläder osv. Om vi någon gång skulle glömma bort att drömma och vilja ha, påminner oss de envisa företagens reklam konsekvent genom sina pedagogiska lektioner i hur vi hela tiden ska begära nytt nytt nytt. Vi konsumerar oss en identitet och letar lycka, fulländning och tillfredsställelse i tingen vi köper. Vi blir besvikna över att reklamen inte hållit vad den lovat, att Pripps Blå ändå inte gav oss fler vänner eller att Coca Cola inte gjorde oss snyggare. Denna besvikelse säger åt oss att gräset är grönare där borta, att vi ska försöka igen och igen. På så sätt finner vi en tillfredsställelse i själva besvikelsen. Och så konsumerar vi vidare i all oändlighet. För vi tror att vi måste.  Konsumtionen ses som något privat, något som ingår i individens rättigheter och val. Tyvärr finns ingen medvetenhet om att konsumtionens konsekvenser är något som drabbar alla. Jag håller med: FUCK YOU, TILLVÄXT!!!

Man kan ju kanske tycka att detta nu varit ett lite väl långt upphåll, och om min lilla blogg tidigare hade några få läsare så har den det nog inte längre. Man kan ju också tycka att om man nu har en blogg så ska man baske mig skriva i den också och försöka vara lite aktiv. Så nu ska jag försöka vara det igen. För det är ju roligt att blogga. Och det är töntigt att skylla på att man inte har tid med saker som man egentligen vill göra eftersom det handlar om prioriteringar och bla bla. Våren har verkligen kommit och nu väntar jag bara på solen också, och i väntan på den pluggar jag ett par synnerligen spännande religionskurser som skänker mig en hel del nya perspektiv, och ny perspektiv kan man aldrig ha för få. För att fira att jag återupptagit mitt bloggande, kommer här lite musik!

Igår kom den äntligen, Uppsalas första vårdag! Åh, jag längtar så jag dör efter tussilago och videung. För att inte tala om att grilla under stilla vårnätter med ett munspel från en snusmumrik någonstans i fjärran. Hur som helst känns det i hela kroppen att det är på gång nu. Det kliar och knorrar och morrar och ålar och skuttar. Huden är vit som vetemjöl och ropar efter de första solstrålarna. Armar och ben vill inget hellre än att få slappna av i värmen efter att ha spänts och klämts i tunga tråkiga vinterkläder under långa mörka tider.

Igår när Albin och jag gick en långpromenad i den vackra solen, kunde jag inte låta bli att blunda hela tiden i det varma sköna ljuset. Tyvärr är det ju ganska svårt att blunda och gå rakt fram samtidigt.

Åh, jag vet inte var jag ska göra av mig om det inte blir vår NU! Ge mig VÅR!

Äntligen ska det bli av, som jag tänkt så länge! På onsdag kl 19 startar feministisk studiecirkel här i Kollektivet Bönan! Alla som vill får komma. På facebook finns en öppen grupp att ansluta sig till som heter just Feministisk studiecirkel, där kan man se alla tider sådant. Vi ska läsa, diskutera, analysera bilder filmer och dikter och göra roliga saker och bilda systerskap! 

Och igår var det internationella kvinnodagen som gällde. Demonstration (jag hamnade i Uppsala Nya Tidningen med intervju och allt, hoho), och så var det föredrag och debattpanel med bl a gudinnan Gudrun Schyman. I tidningen säger jag förresten bl a att det inte räcker med en kvinnodag utan att alla dagar på hela året borde vara feministiska kvinnodagar. För så borde det vara.

Nåväl. Idag ska jag börja förbereda studiecirkeln. Kopiera upp kompendium och kolla upp litteratur! Hurra!

För om vi bara är en och en
i våra hemmaceller
då är vi inte många
och inte starka heller
Men om vi stiger ut
och känner efter hur det känns
att vara väldigt många
som har det likadant
så verkar det mycket bättre
då känns det nästan som ett hopp
att nånting går att ändra på
att man faktiskt kan säga stopp
-Sånger om kvinnor, 1976

Det är så vackert. Varje gång solen visar sig i allt det grå, börjar alla människor att le. Saktar ner stegen, tittar förundrat på varandra. Det är verkligen så på riktigt.

Brödbakning. Chutneysötma. Risklibb. Nakenfötter. Dansfötter. Svårhalsar. Svanar. Bollywoodgung. Kärlekshäng. Ryggsmek. Dimma. Hundhår. Kvinnohår. Ångor. Tyger. Chutneysötma. Februariförsvinn.

I februari stod levandet still.
Fåglarna flög inte gärna och själen
skavde mot landskapet så som en båt
skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.

- Tomas Tranströmer, 1962

Det är inte svårt alls att rädda världen, eller att spara på energi alltså. Det finns två bra och roliga saker man kan göra; Det ena är att arbeta mindre, dvs att tjäna mindre pengar så att man därmed inte kan/inte känner att man behöver konsumera så mycket, och ett av alla plus är då att man får mer tid över till att umgås med människor man tycker om och att göra roliga saker. Det andra är att bo tillsammans med andra så att man delar på energin som går åt till att värma upp bostaden, kanske laga mat tillsammans, osv. Det är alltså inte så svårt. Eller det borde i alla fall inte vara det. Normer är inte så svåra att bryta som alla tycks tro.

I i-länder har människor otroligt stora bostadsytor per person, vilket innebär att det krävs enorma och onödiga mängder energi för att värma upp/svalka dessa bostäder. Problemet är att människor inte vet hur roligt det är att dela, att vara tillsammans. De kanske aldrig har provat. Eller så vågar de inte. Det blir en ond cirkel, eftersom människor som bor ensamma (vad jag tror) är räddare och känner sig otryggare än människor som bor tillsammans med andra och får tillgång till deras värme och trygghet. Ingen vill väl egentligen vara ensam?

Ett av många plus med en bostad som delas av flera personer, är att den känns mer inbjudande och lockande för besökare. Det blir en kreativ plats där människor vill vara och beblanda sig med varandra.

Ensam är inte stark!