gröna viskningar

Herregud! Werner Herzog har gjort det igen! Förutom de fantastiska och sjuka filmerna Aguirre – Guds vrede, Woyzeck, Cobra Verde, Fitzcarraldo, Min bäste ovän, Grizzly Man, osv har han även gjort Kaspar Hauser.

Denna film grundar sig på en verklig händelse, i just det tidiga 1800-talets Tyskland där filmen utspelar sig. Klaus Kinski, den sinnessjuke skådespelaren som spelat huvudrollen i en stor del av Herzogs filmer, finns tyvärr inte med i Kaspar Hauser. Men galenskapen och de uppspärrade blickarna finns där ändå. Kaspar Hauser känns nästan socialrealistisk samtidigt som den är förvriden i ett lömskt, ruvande, inåtvänt hånleende åt människorna och allt vad de hittar på. Ironin vilar som ett nästan dekorativt glimmande flor över människornas strävan att ställa sig in och förstå varandra.

Under filmens gång får vi följa Kaspar Hauser som utvecklas från djur till civiliserad människa. Han kastas in i den riktiga världen, i staden, utan språk eller vana att ens gå eftersom han varit fastkedjad på ett källargolv under sitt livs första decennier. Det är rörande att se hur han lär sig äta med bestick, lär sig prata, lär sig sexualitet, och allt annat som inkluderas i begreppet människa. Det är intressant att se 1800-talsmänniskornas Roussaulängtan tillbaka till naturen, till det orörda och oskyldiga barnet/djuret hos vilket allt är äkta och sant. Och slutligen känns det oerhört sorgligt, hoppingivande och samtidigt komiskt att en människas utveckling är så beroende av sin sociala omgivning att hon inte kan existera som människa utan att ha andra människor omkring sig.

Finns det verkligen någon film i filmhistorien som är stilfullare och mer genomträngande än Ingmar Bergmans Persona? De fascinerande och sinnliga skuggspelen samt leken med ljuset känns bedövande. Jag har sett nästan alla Bergmans filmer, och av allihop är Persona den som skapats genom mest äkthet. Man vill bara återvända till den om och om igen. Spola tillbaka för att undersöka den där skuggan som faller över halvprofilen, se in i ögonloben som glittrar till i ett gycklande spel, känna havets lätta vågskvalp mot de tunga tonerna…

Det är verkligen en film som blir vackrare och meningsfullare för varje gång man ser den. Till råga på allt tycker jag att Liv Ullman är som mest otrolig i denna film. Hon går utanför och innanför sig själv så att man bara vill följa med och jaga horisonter i tusen evigheter.

Skynda att se Persona medan tid är, dvs medan det är november. Det är nu den är som bäst.

Filmen Baader-Meinhof-Komplex har fått kritik för att vara en riktigt saftig högerskildrig av Baader-Meinhof, vilket är något jag verkligen instämmer med. Denna tyska organisation skildras nämligen enbart genom ett långrandigt uppräknande av alla de aktioner som genomfördes. I filmen fanns det aldrig någon direkt förklaring, inget djupare systemperspektiv över huvud taget. Det talades för lite eller ingenting om själva saken. Det var enbart våldet som skildrades, löslyckt ur sin kontext. Detta våld i sig är ingenting jag försvarar, men jag vill att filmen visar förklaringen till det. Jag vill att filmen visar på de tankar, den starka ideologi som låg bakom dessa handlingar.

Grundarna för Baader-Meinhof framställs som mycket förvirrade och rent av galna i filmen. Jag betvivlar starkt att dessa människor var så nyckfulla, odisciplinerade och barnsliga som filmen skildrar. Om de hade varit det, hade de aldrig kunnat fortsätta och komma så långt som de faktiskt kom. De hade heller aldrig kunnat få så många sympatisörer som de faktiskt hade, om de som i filmen enbart utförde sina aktioner pga personliga hämndlystnadsbegär. Jag tror att den människan (givetvis en man) som gjorde filmen inte orkat (eller vågat) sätta sig in i den kraftfulla vilja att förändra som verkligen fanns hos Baader-Meinhof. Baader-Meinhof var utilitarister. De kämpade för största möjliga antal människors största möjliga lycka. Med ord och handling kämpade de mot den amerikanska imperialismens spridning. Ulrike Meinhof var journalisten som med glödande ord spred organisationens budskap om krav på en drastisk förändring av samhället. Tyvärr skildrar filmen henne som en förvirrad kvinna som enbart gör allt detta eftersom hon är så bitter för att hennes man bedragit henne. Så djupt kunde filmskaparen sätta sig in i tidens samhällssystem och problematik. Tänk om världen såg så enkel ut. Jag får intrycket av att det är en grottmänniska som gjort den här filmen (förklaring: filmen känns, trots att den är tysk, ganska amerikansk med all sin fixering på sex och våld). Det är väldigt synd. Baader-Meinhof-Komplex hade kunnat göras på ett så mycket bättre, rättvisare och objektivare sätt. Men sånt säljer väl inte, antar jag…

Men det kunde ju vara trevligt om jag avslutade med något fint, så jag tar det bästa citatet ur filmen:

- Hur ska vi klara av det här ?
- Det där var jävligt småborgerligt sagt!

Over and out.