Herregud! Werner Herzog har gjort det igen! Förutom de fantastiska och sjuka filmerna Aguirre – Guds vrede, Woyzeck, Cobra Verde, Fitzcarraldo, Min bäste ovän, Grizzly Man, osv har han även gjort Kaspar Hauser.
Denna film grundar sig på en verklig händelse, i just det tidiga 1800-talets Tyskland där filmen utspelar sig. Klaus Kinski, den sinnessjuke skådespelaren som spelat huvudrollen i en stor del av Herzogs filmer, finns tyvärr inte med i Kaspar Hauser. Men galenskapen och de uppspärrade blickarna finns där ändå. Kaspar Hauser känns nästan socialrealistisk samtidigt som den är förvriden i ett lömskt, ruvande, inåtvänt hånleende åt människorna och allt vad de hittar på. Ironin vilar som ett nästan dekorativt glimmande flor över människornas strävan att ställa sig in och förstå varandra.
Under filmens gång får vi följa Kaspar Hauser som utvecklas från djur till civiliserad människa. Han kastas in i den riktiga världen, i staden, utan språk eller vana att ens gå eftersom han varit fastkedjad på ett källargolv under sitt livs första decennier. Det är rörande att se hur han lär sig äta med bestick, lär sig prata, lär sig sexualitet, och allt annat som inkluderas i begreppet människa. Det är intressant att se 1800-talsmänniskornas Roussaulängtan tillbaka till naturen, till det orörda och oskyldiga barnet/djuret hos vilket allt är äkta och sant. Och slutligen känns det oerhört sorgligt, hoppingivande och samtidigt komiskt att en människas utveckling är så beroende av sin sociala omgivning att hon inte kan existera som människa utan att ha andra människor omkring sig.
