Jag har nu länge gått omkring och suktat efter att göra pyttipanna, vilket jag äntligen gjorde idag. Jag hittade på allt själv och blev faktiskt riktigt stolt över resultatet. Så stolt, att jag var tvungen att fotografera mästerverket. Dock blev bilden tyvärr ungefär lika aptitretande som mina matbilder brukar bli, men man kan ju inte få allt. Om jag skulle välja mellan en fin bild eller en god maträtt skulle jag välja en god maträtt. Ajaj, där svek jag min inre estet! Nåväl, här kommer detta fantastiska recept (och beakta att det blir enorma mängder av detta):
minst 1 kg potatis
ca 3 dl grovkorning soyafärs (mängden innan den kokats)
2 stora gula lökar
5 st soyafiléer
1/2 pkt olivtofu
2 dl hackade gröna oliver
salt + mycket svartpeppar + lite vitlök
några skvättar soya
rapsolja
Koka potatisen. Under tiden kokar du också färsen (dvs om du köpt torkad sådan), steker löken, och hackar upp allt i tärningar. Akta dock så det inte blir på tok för små bitar så att det bara blir mos av alltsammans. Stek gärna varje hackad ingrediens för sig och lägg den på en tallrik vid sidan om. Hacka sedan potatisen också. Stek potatisbitarna. Häll sedan i alltsammans i stekpannan, rör om och värm upp det. Krydda. Smaka helst av medan du kryddar. Eftersom salt inte är så nyttigt, har jag valt att lägga i hackade oliver i min vegopytt, så att de ger sälta åt maten på ett roligare sätt.
Givetvis går det ju att ersätta dessa ingredienser med andra saker, jag tog mest vad jag hade hemma i skafferiet. Servera sedan gärna med inlagda rödbetor, inlagd gurka, surkål samt äggfri majonäs (eftersom man ju brukar äta stekt ägg till pyttipanna, fick den äggfria majonäsen här fungera som ett substitut, och det blev jättebra!).
Herregud! Werner Herzog har gjort det igen! Förutom de fantastiska och sjuka filmerna Aguirre – Guds vrede, Woyzeck, Cobra Verde, Fitzcarraldo, Min bäste ovän, Grizzly Man, osv har han även gjort Kaspar Hauser.
Denna film grundar sig på en verklig händelse, i just det tidiga 1800-talets Tyskland där filmen utspelar sig. Klaus Kinski, den sinnessjuke skådespelaren som spelat huvudrollen i en stor del av Herzogs filmer, finns tyvärr inte med i Kaspar Hauser. Men galenskapen och de uppspärrade blickarna finns där ändå. Kaspar Hauser känns nästan socialrealistisk samtidigt som den är förvriden i ett lömskt, ruvande, inåtvänt hånleende åt människorna och allt vad de hittar på. Ironin vilar som ett nästan dekorativt glimmande flor över människornas strävan att ställa sig in och förstå varandra.
Under filmens gång får vi följa Kaspar Hauser som utvecklas från djur till civiliserad människa. Han kastas in i den riktiga världen, i staden, utan språk eller vana att ens gå eftersom han varit fastkedjad på ett källargolv under sitt livs första decennier. Det är rörande att se hur han lär sig äta med bestick, lär sig prata, lär sig sexualitet, och allt annat som inkluderas i begreppet människa. Det är intressant att se 1800-talsmänniskornas Roussaulängtan tillbaka till naturen, till det orörda och oskyldiga barnet/djuret hos vilket allt är äkta och sant. Och slutligen känns det oerhört sorgligt, hoppingivande och samtidigt komiskt att en människas utveckling är så beroende av sin sociala omgivning att hon inte kan existera som människa utan att ha andra människor omkring sig.
Det är inte svårt alls att rädda världen, eller att spara på energi alltså. Det finns två bra och roliga saker man kan göra; Det ena är att arbeta mindre, dvs att tjäna mindre pengar så att man därmed inte kan/inte känner att man behöver konsumera så mycket, och ett av alla plus är då att man får mer tid över till att umgås med människor man tycker om och att göra roliga saker. Det andra är att bo tillsammans med andra så att man delar på energin som går åt till att värma upp bostaden, kanske laga mat tillsammans, osv. Det är alltså inte så svårt. Eller det borde i alla fall inte vara det. Normer är inte så svåra att bryta som alla tycks tro.
I i-länder har människor otroligt stora bostadsytor per person, vilket innebär att det krävs enorma och onödiga mängder energi för att värma upp/svalka dessa bostäder. Problemet är att människor inte vet hur roligt det är att dela, att vara tillsammans. De kanske aldrig har provat. Eller så vågar de inte. Det blir en ond cirkel, eftersom människor som bor ensamma (vad jag tror) är räddare och känner sig otryggare än människor som bor tillsammans med andra och får tillgång till deras värme och trygghet. Ingen vill väl egentligen vara ensam?
Ett av många plus med en bostad som delas av flera personer, är att den känns mer inbjudande och lockande för besökare. Det blir en kreativ plats där människor vill vara och beblanda sig med varandra.
Ensam är inte stark!
Det var så vackert och underbart och inspirerande! Titta och njut! (Tyvärr är det ganska dålig kvalitet på filmen, men om du pausar från början så att hela linjen där nedanför hinner fyllas i, kan du sedan titta på filmen)
Alldeles nyss messade jag Bita ett recept på vegankladdkaka, och kom på att jag ju kan lägga upp det här också så att alla fina människor kan läsa det. Men jag tror att jag snitsar till det lite. Om man nu kan snitsa till en kladdkaka…
1,5 dl vetemjöl
2 dl socker (gärna brunt, eftersom det ger mer smak, enligt Veronika)
4-6 msk kakao
1-2 msk kaffepulver
100 g mjölkfritt margarin (smält)
gärna 2 mosade bananer (finns det någon godare blandning än choklad/banan?)
ev. pyttelite bakpulver
Blanda alltsammans, häll i en form (som gärna är smörjd och insmetad med kokosflingor). Låt stå i ugnen högst en halvtimme, gärna kortare tid, på ca 150 grader. Lycka till!
Jahapp, vad ska jag blogga om idag? Tyvärr känner jag mig inte i toppform och så har jag ganska tråkigt, vilket innebär att jag inte tänker blogga om kalcium. Eller så. Däremot kan jag tänka mig att lägga upp bilder på Nadja när hon dammsuger…
Ja tänka sig. Över huvud taget är den här årstiden riktigt mördande tråkig. Men det var jag ju också beredd på när jag gav mig in i den. Den brukar vara så här tråkig. Det brukar också gå över. Men just nu är det riktigt tråkigt, så tråkigt att man t o m gör bevislistor på att den här årstiden är tråkig. Så här:
- Blomma tittar på filmen Marie Antoinette
- Vi ordnar en stor fest till minnet av Lenins frus dödsdag
- Albin bakar
- Blomma tränar
- Albin blir ironisk
- Katterna kissar på badrumsmattan
- Blomma gör plättar till frukost fast det är jättejobbigt och tidskrävande
- Blomma gör bevislistor för hur tråkigt allt är just nu
I boken Vegansk näringslära avlivar Björn Pettersson på ett snyggt sätt myten om kalciumet, dvs att man i Norden inbillat sig att man inte får i sig något kalcium om man inte dricker komjölk. ”Vi människor är faktiskt den enda arten på hela jorden, som indirekt diar en annan art. Dessutom fortsätter vi med det upp i vuxen ålder och ofta livet ut”, skriver Pettersson. Givetvis kan man få i sig kalcium på väldigt många andra sätt, och till på köpet slipper man då också få i sig alla onödiga animaliska fetter som finns i mejeriprodukter. Man undviker även att stödja en massa onödigt lidande från djur. Det finns en mängd olika vegetabilier som innehåller mer kalcium än komjölk. Här har jag gjort en liten grön lista, så att man kan jämföra med komjölk, som har 120 mg kalcium per 100 g:
broccoli – 103 mg/100g
grönkål - 249 mg/100g
nässlor – 200 mg/100g
spenat – 170 mg/100g
komjölk – 120 mg/100g
Över huvud taget finns det väldigt många myter om veganismen, just för att den går emot samhällets normer. Människor känner sig osäkra inför det främmande och nya som de inte känner till, därför skapar och sprider de olika föreställningar för att förstärka normer och traditioner för att känna sig trygga. Det vi kan göra för att ta kål på motståndet mot alternativa tankesätt, är att sprida information och försöka inspirera till att våga ta ett kliv utanför mallen för hur vi ska leva våra liv. Det finns andra sätt, sätt som inte skadar lika många andra varelser på vår vackra jord.
(Visst är det förresten vackert att en bit broccoli ser ut som ett stort träd)
Albin skrev nyss en artikel till Attacks tidning Alt. Jag bara måste lägga upp artikeln här på min blogg, för den var så bra och den borde spridas så mycket som möjligt…
Det sägs att det bara finns ett tillstånd i naturen där ihållande exponentiell tillväxt förekommer – cancer. Är dagens ekonomiska modell, med en ständig ökande produktion, en cancer som långsamt förgör vårt samhälle? En cancer som verkar genom att bryta ned de ekologiska förutsättningarna för vårt nuvarande liv? En enig kår av klimatforskare ställer oss nu inför ett ödesdigert vägval: antingen bygger vi om vårt samhälle eller så kommer jorden att svettas bort både dagens livsstil och flera miljarder övertaliga människor. Men kanske är det här synsättet ett feltänk; klimatkrisen är redan här.
Man kan aldrig fastställa om en enskild händelse förorsakats av den humant genererade klimatförändringen eller inte, det enda forskarna vågar uttala sig om är trenderna. Trender som att de väderrelaterade naturkatastroferna registrerade av FN ökat kraftigt på senare år, att alla de tio varmaste åren som uppmätts sedan 1850 inträffat efter 1997 och att glaciärerna smälter i snabb takt runt om i världen. Enligt WHO avlider 150 000 personer varje år i sjukdomar vars orsakade av klimatförändringarna. Enligt andra siffror från FN lever 25 miljoner människor redan idag som klimatflyktingar.
Inför naturens omständigheter är det alltid de med minst resurser som är mest utsatta. Majoriteten av de som dör och tvingas på flykt är kvinnor och barn i fattiga delar av världen, utan varken skuld till eller möjlighet att påverka utsläppen av de växthusgaser som orsakar problemen. Allt medan maktens män bryr sig föga om deras problem. Klimatkrisen visar på så sett upp en brutal spegling av alla redan existerande maktstrukturer. Eller som en före detta Palestina-aktivist sa: ”Varför ska jag engagera mig för palestiniernas rätt till Gaza om hela Gaza-remsan riskerar att ligga under vatten om 50 år?”
I forskarvärlden har klimatkrisen länge varit ett faktum, men först under de senaste åren har den uppenbarats för västvärldens stora allmänhet. Det politiska svaret har i bästa fall varit lamt, i de flesta fall helt frånvarande och i vissa fall rent katastrofalt. Politikerna satsar enorma resurser på att subventionera rika västerlänningars bilinnehav, genom stöd till etanolkonsumtionen, något som tillsammans med det försämrade odlingsklimatet hjälpt till att kasta ut ytterliggare 130 miljoner människor i konstant svält. Medan ekonomisidorna i västvärldens tidningar oroar sig över att konsumtionen av lyxresor sjunker så undrar många hundra miljoner människor i andra delar av världen hur de ska kunna mätta sina barn.
Finanskrisen som seglat upp under hösten hotar att skjuta hela den nyss påbörjade klimatdiskussionen i sank. I media kan bara en kris i taget existera. Samtidigt kan man se finanskrisen och klimatkrisen som två olika uttryck för en fartblind ekonomi utan varken kontroll eller mål. När den kortsiktiga tillväxten tillåts dominera över alla verkliga behov och all långsiktig rationalitet blir den till en elakartad tumör. En tumör som hotar att bryta ned hela sin värdorganism, oavsett om värdeorganismen är samhället och det ekonomiska systemet, eller hela det ekosystem som detta samhälle vilar på. Som folkrörelse måste vi vara den strålbehandling som bryter ned de tankesätt som ligger bakom denna tumör.
