gröna viskningar

  Det är tisdagskväll med Cohentoner. Lägenheten är för en gångs skull tom. Ett slags vårregn silar över fönsterrutorna som om de vore tårar som kommer liksom sådär helt utan anledning. Katterna sover och allt är lugnt efter en ganska grå skoldag. Denna dag har jag, som under flera andra dagar, både tvivlat och hoppats på mig själv i en väldigt avlägsen lärarroll. Det går inte att komma ifrån att det känns underligt. Vägen dit är lång och jag vinglar på vägen dit med ett paraply i den ena handen – utsträckt för att hålla balansen. Ibland snubblar fötterna, men ibland kan det bli piruetter. Allt är så svårt att veta på förhand. Men helgen var en liten piruett med knytis, teater och konstmuseum. Men det är väl den funktionen helger har, att vara piruetter i det grå. Om det nu skulle råka vara grått. Jag vet inte så noga. För min del är det nog för det mesta brungrönt. Och det måste man ta vara på: sin färg. Det är det som är viktigt. Sedan ska man se till att färgen inte skär sig mot de andras färger, utan att kanterna flyter ihop så där lagom. Snälla kanter. Mjuka. Men färggränserna går inte alltid ihop så bra. Mitt tips är att alltid ha en palett i fickan, så att man kan ta fram den och måla tillsammans med dem man inte kommer överens med, vilket kanske är lättare sagt än gjort.Förra veckan målade vi i alla fall med kärleksfärger. Vi (miljöorganisationen Klimax, www.klimatet.org) hade en aktion mot uppförandet av Ärna flygplats. Utklädda till flygplan och flygvärdinnor delade vi ut flygblad som såg ut som flygbiljetter medan flygplansmotorer dånade i högtalare och vi landade på utritade landningsbanor utmed Storgatan vid Forumtorget i Uppsala. Försöka skapa färg som alla förstår. Måla med grundfärgerna till att börja med så att det blir lättare att ta till sig allt det svåra och tunga. Försöka få människorna att förstå att färgerna är till för alla, och att alla kan förstå dem om de slutade att bättra på bara sin egen färg hela tiden.  Därför ska jag försöka sluta oroa mig för min egen färg, och försöka tänka holism och fred istället för eskapism och vassa kanter. Det gröna finns alltid där. Alla andra färger också. Allt kan blomma.

   Så här är det alltid, ju mer plugg som ligger och väntar på en, desto mindre lust får man till att plugga. Därefter följer självömkan och sedan ett febrilt klagande, för att sedan avslutas med någon flummig aktivitet som har så lite som möjligt att göra med ämnet man egentligen borde studera samt att den utförs på en näst intill hysterisk nivå. En bidragande orsak till min sinnesstämning kan vara den gigantiska kopp kaffe jag nyss svepte, en vätska vilkens effekt jag är föga van vid. Nu har jag övergått till ett intensivt citronhonungsätande och kattjagande. Det måste vara den gångna helgen som satt så intensiva spår i mig. Den var faktiskt väldigt innehållsrik. För den nyfikne kan jag förtälja att den innehöll resturangbesök, mexikanskt kalas, Klimaxdag med föreläsning och workshop, Johanna- och Tindrainflyttande i vårt blommiga kollektiv, klasskalas i vårt blommiga kollektiv med tillhörande absintdrickande och dans, födelsedagsfirande i vårt blommiga kollektiv samt västafrikansk danskurs (tyvärr inte i vårt blommiga kollektiv). Även gårdagen var en trevlig dag, eftersom den utgjordes av en otroligt intressant och givande dramalektion i skolan vars like jag aldrig varit med om, och som verkligen lärde mig hur jag borde blomma. Då blev jag glad. Vid kvällningen kom några kursare på besök, och vi våldtog rosa strutsar, rökte vattenpipa och pluggade inför genusseminariet. Och nu ska jag avsluta detta meningslösa pladder, och istället ägna mig åt ett seriöst enkätskrivande, vars resultat jag imorgon dag kommer dela ut bland flickorna i två samhällsvetarklasser på en gymnasieskola här i Uppsala. Tänka sig.

(Förresten, missa inte Castros blogg: www.kattencastro.wordpress.com)